Järvastadsborna Ruha Cerrato och hennes man Mahan Hashemzadeh har länge haft ett brinnande engagemang för att världen ska vara en trygg plats – för alla.
Sedan två år tillbaka driver de ett projekt i egen regi, på sin fritid, för att föra människor närmare varandra.

Redan för ett decennium sedan gick de båda en mentorsutbildning hos Ruhi-institutet, ett utbildningsinstitut som är opolitiskt, och har en egenutvecklad pedagogisk modell för att arbeta med vuxna och ungdomar som vill bidra till materiell, social och andlig utveckling av sitt närområde.

För ett par år sedan upplevde Ruha och hennes man att klimatet i Järvastaden hade blivit lite hårdare. Deras egna barn var då väldigt små och makarna började fundera på vilken väg de ville ta i livet. Flytta från Järvastaden eller stanna och påverka, det var frågan.

Så kom de fram till att mentorsutbildningen de hade gått många år tidigare skulle komma väl till pass nu i detta läge. När de började prata med sina grannar möttes de till en början av ganska svalt intresse. Men så knackade Mahan på hos en nyinflyttad 7-barnsfamilj från Kongo. I familjen fanns den då 17-årige sonen Mapatano Ruswaruka Bwenge som genast blev intresserad av att arbeta med Ruha och Mahan med att vända trenden i Järvastaden.

– Vi trivdes väldigt bra i Järvastaden från första stund, berättar Ruha, alla var ju på något sätt i samma sits, nyinflyttade till området och ville bara bo lugnt och tryggt.

Kort tid efter att Mapatano kommit med i projektet fick han med sig ytterligare tre familjer, även dessa nyligen inflyttade till Sverige och Järvastaden. I projektet ingår bland annat att ha en regelbunden kontakt med föräldrarna genom hembesök, för att hjälpa dom med att finna former för att etablera sig. Deltagarna träffas varje lördag och går igenom de olika stegen i programmet. När gruppen började växa kom stöd även från järvastadsborna Robert och Christina Söderström samt Zhena Kavelin Milani som bor i Ursvik.

– Det är ungdomarna som bygger broar mellan de olika kulturerna, säger Ruha.

Mycket inom projektet handlar om språkförståelse, ökat ordförråd och läsförståelse. Grunden i att kunna påverka och förändra sitt närområde ligger i språket. Andra moment är att hjälpa barnen med läxläsning men det kan också vara aktiviteter av andra slag, så som Plastkampen då gruppen gick ut och städade i naturen, men också bowling, fotboll, sång och brännboll eller skridskoåkning.

– Vi pratar mycket om hur vi använder oss av språket för att uttrycka tankar och det man vill, berättar Ruha. Vi pratar om sådant som de ser omkring sig, läser om eller är med om i skolan och diskuterar då positiva och negativa krafter, vad ungdomarna kan använda sig av och vad de ska undvika.

– Det handlar också mycket om att stärka ungdomarnas självkänsla, att få dem att förstå att de är förebilder för de yngre. Vi pratar om olika kulturer, religion och bakgrund, och hur ungdomarna själva kan bidra till att forma en helt ny inkluderande och världsomfattande kultur, säger Ruha.

Både Ruha och hennes man är födda i andra länder, Ruha kom som treåring från Nicaragua till Sverige och maken Mahan föddes i Iran och växte upp på Irland. Så de vet hur det är att sätta sig in i nya seder och bruk och brinner för att få hjälpa andra att komma in i samhället och förstå sin egen roll.

Till vardags är Ruha hjärtläkare på kardiologen på Ersta sjukhus och maken arbetar som programmerare. De känner att de gör nytta i sitt projekt och ser hur både deras egna barn, men också ungdomarna i projektet, växer av att ha nära kontakt med andra kulturer.